~~Dag Sexton, Del Fem~~
Viktminskningen.
Ja det känns för j*vla skönt med viktminskningen,
men jag känner att när jag är under 80 så kan jag tycka att jag kommit någon vart,
för jag har pendlat mellan 90-99 hur länge som helst,
sen när jag gick upp till 100+ det var då jag bestämde mig för XV.
Därför är jag inte så glad som jag egentligen borde vara.
Men jag är gladare än vad jag trodde att jag skulle vara.
Det är hemskt att säga, men man vänjer sig vid vikten.
När jag gick upp till 80 var det, ja, ja, det är inte 90 iaf.
När jag gick upp till 90 var det, ja ja det är inte 100 iaf.
Men när jag gick upp till 100 så kände jag att nej, nu får det räcka, det kan inte vara
mer "ja ja det är inte 110 iaf, 120, 130" hade jag slutat på 200 då?
Hade jag fyllt 30 år då?
Det är INTE ok att acceptera övervikten! Det är något jag kommer vara stenhård
Med mina barn med, oj låter dumt, men jag kommer servera bra mat.
Godis på lördagare, Snabbmat max 1gång i månaden och liknande.
Samt att försöka få in att träning är skoj! (även om jag själv inte tycker det)
Jag vill lära mig tycka om träning! För jag mår ju bra av det :-)
MegaMe
Det är bra!!! Min store (som blir 2 år på onsdag) vet inte vad godis är. Han får kakor och fika men inte så superofta. Har ju en man som kan äta allt och inget sätter sig... Han har för typ 8-10 år sedan varit 1 kilo från att bli inlagd för anorexi... Min lille på 6 månader är smal och har blivit tillsagd från BVC att han måste få i sig fett... så honom matar vi med grädde typ.. Jag har sedan jag träffade min man 06 gått ner från 96 till mina 77.5kg... Då har jag 2 graviditeter där...
Min man har svåra eksem och pga det så drack han mycket vatten en period och åt typ pasta och cream fraiche+sallad. Det visste han att han tålde. .Då rasade han i vikt...
Ang träning så ÄLSKAR jag att vara på gymet men just nu är det svårt att få ihop tiden.. Men tränar på här hemma...
