Min väg till ett normalt liv

Jag ställde ju tidigare frågan vad självkänsla för er innebär.
Jag fick några svar på det. Vissa skulle vara korrekta och andra var ärliga.
Det är klart att man är korrekt, det är så vi är uppfostrade, att vara korrekta, att inte svara "fel" men kan saker och ting vara så fel? Jag menar, saker är inte fel fråns någon berättar för dig att det är just fel.

Låt oss säga att du målar om ditt rum till en blå nyans och du är jätteglad över det. Sen kommer din sambo hem och informerar dig om att det är fel blånyans. Visst ser du också då att du har gjort alldeles fel och att det inte alls var den nyansen du ville ha egentligen? Men sakta ner nu, spola tillbaka, Det är inte alls fel, det är bara en annan färg och den färgen passade ju faktiskt riktigt bra den också! Eller hur?

För mig är självkänsla precis som det låter, hur jag mår, hur jag mår för mig själv hur jag känner för mig själv, jag har dock dålig självkänsla brukar jag säga. Men det har jag inte, den är lite lynnig, men den är inte dålig, hur ska jag kunna förbättra något om jag bara klankar ner på det? Det fungerar väl inte i praktiken? Givetvis måste jag vara medveten om att den inte alltid är på topp för att kunna arbeta med den. Men det finns ju ingen anledning till att klanka ner på den.

Jag har en självkänsla som många gånger är korrekt, jag mår inte alltid bra. Hur ska min självkänsla då kunna vara bra? Eller hur? Vi mår ju inte bra dygnet runt. Men varför erkänner vi inte det?
Om någon frågar dig hur du mår? då svarar du BRA för inte erkänner väl du att du faktiskt har ont i magen, du är besviken över att du inte uppnådde det resultatet du ville på jobb/skolan, du är förbannad över att sambon där hemma inte kan plocka upp sina jävla kalsonger, bara en gång!  Nej du svara att att allt är bra för det är det du förväntas svara. Du ska inte vara till besvär för någon, eller hur.?

Varför tillåter vi inte oss själva att känna, att skrika ut hur vi mår, att skratta så högt att alla tittar på en, eller att gråta floder när vi skär oss. Hur många gånger upplever de ett lugn när du hackar lök och får lov att gråta?
Jag gör det, jag älskar att gråta, det är som att var sak som sårar mig försvinner, men bara för en liten stund. Jag vet att jag måste börja bearbeta mina problem men jag vet att det tar tid och jag vet att jag kommer att klara det när jag fått försöka några gånger och fått lov att misslyckas några gånger.

Jag tycker om att misslyckas för då vet jag hur jag ska göra för att lyckas.


MegaMe